Helsingborgs-Posten – 14 april 1863, sida 3

Denna benämning, hwilken gaf tjenarinnan hopp om wackra drickspenningar, behagade henne rätt mycket; Hou for af fom en pil oc fom ha: stigt tillbaka, med det, under ett förbindligt leende, lemnade swaret att fröfen wäntade. Den afgörande stunden war inne. Charles Henri Sanson steg icke utan liflig rörelse uppför trapporno, och blef införd i ett rum, hwarest dagen inträngde, förswagad af de gardiner som förmildrade dagsljuset. Hela kammaren war uppfylld of en berusande wållukt, några kopier af Boude, Watteau, Lancret och Nar toire prydde de åtskilliga pelarne. Fröken Jcanne låg wårdslöst på en af de der små möblerna, hwilken man gifwit det betydelsefulla namnet bonheur de jour (daglig lycka), hwilka då woro mycket moderna. Wid anblicken af min farfar smålog hon temligen förtroligt och gjorde åt honom en inbjudande åtbörd, att intaga en plats, icke mindre behaglig än den hon sjelj inkränktat. — Behagar ni, min herre, sade hon, sedan han satt sig, säga mig hwad som förskaffat mig lyckan af ert besök? Det war en afgörande, kinkig punkt. Min farfar befann sig i samma belägenhet fom mäster Retit-Zean, hwad Han minst Hade reda på mar början. Hwad nu säga denna aldrasom sötaste fynderska, hwilken wid hwarje leende wisade honom twå och trettio tänder, helt och hållet skapta för att uppsluka det jordiska paradisets äpplen på en gång? Hwad skulle han wäl göra, han som hade kommit för att rycka henne ur satans klor och leda henne på lycksalighetens wäg. Han war sjelf alltför ung för att kunna gå ut med befattningen som hennes räddande engel, och de tankar, hwilka hittills sysselsatt honom under