Helsingborgs-Posten – 9 april 1863, sida 3

hwilken lagen bestämmer döden, och sedan är det jag, statens tjenare, åt hwilken swärdet blifwit anförtrodt, fom werkligen straffar brot: tet och hämnar den förfördelade dygden. Det är detta fom åt min befattning ger ett före träde od) en lyftning, fom närmar den till thronen. Jag wet wäl att man förcörår mitt embete att def yrke är att döda meaniskor, och att man derifrån hemtar skälet att betrakta det med fasa och afffy. Men detta Härleder fig af en ren fördom, fom snart förfninner om man betrafs tar saken närmare och utan förutfattad åsigt. Det ligger ingenting lågt och förnedrande uti att utgjuta menniffoblod dä ftatens mäl fordrar det; detta är till ech med ett hedrande yrke, och bewisen härför är att krigarens yrke högt uppskattas, ehwu den endast affer att ntgjuta fiendens blod. Fråga en militär hwilket hans yrke är, och fan skall, liksom jag, swara er att han är en nenniskodödare. Man har likwäl aldrig kommit på den tanke2 att fly hans fällstap och ingen tror sic wanset s4) att äta till: sammans med honorn. Ceror Hwilfen oreda i tankegöngen kommer enau bå till att i mitt yrke betrasta det med fasa och afsky som man hedrar hos krigaren? Ori tet är någon skilnad mellan wåra yrken, få bör mågfiåler luta till min fördel. Åy om wi fe närmare på saken, hwem är det fom denne krigare dödar? Jo, oskyldigt och hederligt folk, fom ide begått något annat brott än att upps fylla fin pligt! Han utpressar tårar ur arma faders lösas och enkors ögon, medan jag wid utöfningen af mitt fall respekterar oskulden och endaft gifwer döden åt brottslingen; den fom ide har gjort något ondt har ingenting att frukta af mig, och jag endast rensar samhället från de odjur fom störa def lugn. (Forts.)