Article Image
dotter, hvad 1 gjort för eder son? Är det jag bjuder eder dotter mindre värdt, än det köpmannen bjöd eder son? Jag vill taga eder Rustica med mig till residenset, jag vill hålla henne såsom en syster till min dotter. Hon skall alltid vara tillsammans med henne. De skola dela med hvarandra sina fröjder, sina förströelser, sina arbeten och sina studier. Clotilda älskar Rustica som en syster, och eder allvarsamma, förståndiga, flitiga och milda dotters inflytelse har varit ganska välsignelserik öfver min hälliga, lältretliga, nervösa dotter. Jag önskar derföre bibehålla åt henne denna lycka. Jag vill göra eder Rustica till min dotter, på det Clotilda måtte låra af henne och genom henne bli bevarad från den skadliga inflytelsen af vänskapsförbindelser med andra flickor. Rustica skall i alla ting stå lika med min dotter. De skola ha samma klädsel, samma nålpenningar, samma betjening, samma kammare, och om Rustica gifter sig, så skall jag gifva henne en utstyrsel, sådan jag bestämt den för min egen dotter! vJag kan det ickel jemrade sig Martha, vvar barmhertig, nådig fru! Det är mitt enda barn! Och om jag till och med ville det, om jag gick in på att dö, — ty om Rustica går ifrån mig, blir det min dod, — om jag också ville det, aldrig skall Peter gå in derpå! Han älskar sin dotter som sin ögonsten, som den vänliga engel, hvilken Gud stållt vid vår sida, för att göra vårt hjerta gladt och lyckligt.? Ja, Martha, sade Peter, framtrådande bakom linden, ja, Martha, du har rätt, jag alskar Rustica mer än allt annat, mer an milt lif, mer än min lycka, och emedan jag det gör, dersöre säger jag ock, att hon skall resa med fru baronessan och att hon skall bli den unga frökens syster! Ack, man, också du säger det?? suckade gumman, vridande sina händer, på hvilka hennes tårar Jegnade ned som perlor. Baronessan räckte den gamle Peter med elt vänligt leende handen. Ack, ni år alltid färståndig och vis, sade bon, ?Noj,? svarade han sorgset. Jag har varit ganska oförståndig och ganska ovis, alt icke hafva uppfostrat mina barn så, som det anstår bondebarn, i arbete, enfald, nöd och okunnighet! Jag ville visa dem en karlekstjenst, i det jag lät dem bägge lära något, i det jag lät dem begagna det tillfälle, som erbjud sig för dem, att bli kloka och undervisade menniskor. Det har varit et stort fel, ty derigenom har jag sönderbrutit det galler, som afsöndrar bonden från den öfriga verlden, och de vilja nu ut och se den verld, som ligger utom vår bondgård. Hustru, kommer du ännu ihåg, huru vi i går betraktade den stackars hönan, som spatserade öfver ängen med de små ankungarna, som hon hade utkläckt? De gingo ned ända till sjön, och då ankungarne sågo vattnet, sprungo de med gladt snattrande fram och störtade sig deri, och tumlade om och lekte på vågorna, Men den stackars hönan stod på stranden, och slog med vingarna för ångest skull, och klagade och skrek öfver barpen, hvilka hon gifvit lifvet, men hvilka dock nu icke mer voro hennes egna, hvilka lemnade henne utan smärta och gjorde sig sjelfständiga! Ser du, gumma, så går det ock oss! Vi likna den stackars hönan! Våra barn ro ut i verlden, och vi stå på stranden och gråta! Men vi få dock icke hålla dem tillbaka, ty de följa sin bestämmelse. Hvarför kläcker honan ut ankägg, om hon iske vill, att hennes barn skola simma? Hvarför ha vi gifvit våra barn en bättre uppfostran, om vi ville, alt de skulle bli bondfolk, liksom deras föräldrar? Fru baronessan har rät det var ett fel, och vi måste nu åter godigöra det. Rustica skall följa med till staden. Hon har en förnäm bildning, och hon längter till staden.? rOch tänker du då icke på, gubbe, hvilket ensamt, ödsligt lif vi skola föra 2 snyftade Martha. 7Hur dölt och tyst det skall bli omkring oss, då vi ej mera höra hennes stämma, hvilken liksom läksäng vederqvickle vårt hjerta, då vi ej mera se hennes kära friska ansigte, hvilket blomsrade såsom den skönaste ros ? Q2— — — A VR

9 april 1863, sida 4

Thumbnail