Helsingborgs-Posten – 28 februari 1863, sida 2

wåra bemödanden att återfinna henne aflupit frultlösa? Då man talade om Panl Bertauts dotter, blixtrade det till i hans ögon och en djup fuct höjde hans bröst men han swarade ej på den framställda frågan. Min stamfader tog nu åter till ordet och berättade Blignac huru han samma afton, då krouoäflagaren schavotterade, Hade mött den unga flickan, utan att dölja den förwåning han erfarit öfwer hennes granna utstyrsel och hennes fötjett agares ntseende. Chefen utstötte en förbannelse, uppreste sig derefter, och sade: — För iuysan, skurk! Din dotter har bestulit oss. Hwarför såger du icke det? — Bestulit? ropade tiggaren, som tycktes wara ett rof för den wildaste förtwiflan, och försötte med en förtwiflad ansträngning befria sig från sina fjättrar. Bestulit? Det är icke sant, hör du, coåsre! Stulit? Min dotter fom älstade fin far så högt! Store Gud! Hwem fan tänka något sådant? — Nej, nej, colve; icke hon, utan jag har begått förbrytelsen! Cndast jag är ftraffmärd! Blignac höjde på axlarne, med en sidoblick på Sanson de Longval, hwilken tycktes inne bära, att hwad han hittills Hade misstänkt war han nu öfwertygad om. Han försöfte likwäl ännu att rädda sin gamle wän, och frågade de kringstäende om någon hade sett tiggarens dotter, hwilken de på tjufspråket benämnde det wackra ögat. En af banditcheferna swarade att han tyckte jig hafwa sett henne i diligensen, som gid till Nouen, sittande bredwid en person som war honombefaut i den dubbla egenskapen af wärfware och polisspion; men diligensen Hade farit