Helsingborgs-Posten – 26 februari 1863, sida 2

i det hopp att fortare lunna traffa oss. Efter ytterligare tio minuter blef jag öfwertygad om att taptenen gått till wäga på detta fätt, Pwarföre wi upphörde att ro, emedan jag frultade att widare ansträngningar icke tjente till nagot, utan endast ökade wart afstand från stepget, hwilket jag nu trodde wara i lovart om oss. Stormen tilltog oh upprörde hafwet få att mi woro nödfalade att ösa oupphörligt, Mvarz med wi uthärdade en hel timma, då foltet börs jade tuota mid den bedröfliga utsigten att hela natten få blifwa qwar i buten och tillika klaga öl wer en brinnande törst. Dertill kom att Tom — war räddade skeppskamrat — war nära att omtomma af brist på nödig wård och den tan: fen war der littraste. Hade wi tröstat oss sjelswa i faran endajt för att få fe honom dö? Vattre have tet då warit att lemna honom at sitt öde, än att rädda honem för att förlänga hans lidande. — Detta är en hård pröfning, Tom, fade jag, i det jan upplyjte hans bufwud från alterfotet och understödde honom, hwarunder jag bad den altersta roddaren styra baten. AÅAck, ja, sir: Hinna wi fnart fram till steppet? —-Jag lan icke säga det, Tom, men jag hop: pas det. Du maste frå på dig, min gosse: Komma wi blott wäl ombord, stola wi försöla hwad bränwin kan göra för nytta. — Byrämvin! utropade han med swag röst. Har ni något här? D, gif mig en dropde det stulle genast aterställa mig! (Forts.)