Helsingborgs-Posten – 3 februari 1863, sida 2

säg jag hennes öga fyllas med tårar, och då jag frågade henne hwarför hon grät, jade hou mig att jag ej fick älska henne, emedan en jår dan wånstap stulle nedkalla stora olyckor öfwer mitt hufwud, hon bönföll att jag H aflägsna mig få fort fom möjligt, emedan i hwarje ögonblick hennes far funde inträffa. Jag dröjde likwäl ännu en stund, upprepade hwad jag förut sagt od) återwände helt mods fälld till staden. Men dagen efter återwänder jag till ClosManduit och återigen den följande dagen. Jbland fit jag ide fe henne, en annan gång såg jag hennes far promenera med henne iträds gården, eller betjenten fom arbetade der eller pigan fom war sysselsatt med att samla gröns saker. Wid sådana tillfällen war jag tvungen hålla mig på afstand och mäste atnöja mig med att på langt Hall betrakta henne, med hwilken jag aldrig tröttnade att sysselsätta mig. Men ibland war hon återigen ensam och få fort stund wi då woro tillsamman war det lifwäl tillvädligt för mig att blifwa om möjligt ännu mes ra förälskad. 3. sanning detta andra wansinne mar ännu häftigare än det första. Förgäfwes förebrådde jag mig sjelf; förgäfwes försötte jag hemta fryrfå i minnet of benne fom jag få mycket begrå tit; under det jag bad på hennes graf tänkte jag på Marguerite. Emellertid war det långtifrån att hon upps muntrade min böjelse för henne. Ju mera dens na böjelse wisade fig warm och Häftig, desto if rigare bad hon mig att afstå derifrån och desto dyjtrare till lynnet blef hon sjelf. ÄAlldenstund hon war mycket förståndig och fyst, få att då jag en dag blott mille taga en ftyss af henne Hon blef mycket förtretad och näs