Helsingborgs-Posten – 3 februari 1863, sida 2

Men sedan jag gifwit wika för en wilje wi da sarkare än min, lemnade jag bordet och före gifwande att jag hade ett angeläget ärende till slottet lemnade jag sällskapet, tog en omwäg, gick genom Poltet och anlände till Clos-Mauduit, på Nenfchatelwägen, hwillen jag ide bes trädt sedan det der gått sa olyckligt för mig. Då jag såg mellan träden i den lilla inbägs naden Marguerites lilla bostad, förekom det mig såsom borde jag ej gå dit in, men tvärt emot hwad jag borde göra git jag alltjemt framåt. Jag hade twenne gånger fett Hennes gamle for, sista gången då han botade mig. Han has de då förbjudit mig sitt hus med alla möjliga hotelser fom jag tillskref hans fruktan, att jag wille ställa mig in hos hans dotter. Jag gick derföre icke rakt fram till porten af fruttan att han med det lynne som jag wisste honom ega skulle straffa den oslyldiga, utan jag gjorde ett slag omkring den lilla trädgarden, som endast omgafs af en törnhäck och, seende henne ber promenera, begagnade jag mig af tillfälle, då hon befann sig i en afsides liggande del of trädgården, hoppade öfwer inhägnaden och sprang fram till henne. Osanningar betyda ingenting för dem som älska, litet eller modet, och man fan säga om dem att de äro uödwändiga bihang till kärleken. Jag berättade den unga flickan, att alldenstund jag ide fit tacka hennes twärwigg till far, wille jag hembära min tacksamhet till henne för bennes godhetsfnåå omsorger och fär lefsfulla bemötande, och derefter började jag utan widare omswep, såsom fruktade jag att blifwa föres kommen af någon annan, att helt öppet förklas ra henne min kärlek. Flickan rodnade men blef ide stött, emellertid