Helsingborgs-Posten – 8 januari 1863, sida 2

— —. — ä — — SS—— ————— — — —— — — Den unga qwinnans tanke wände sig helt sätert från det närwarande till det förflutna, ty sedan hon, dande jitt hjertas första ingifwelse, kastat fig i Charles armar, drog hon jig hastigt tillbaka och sökte rycka fig ur den oms famning som fasthöll henne wid wännens hjerta. Rodnande fattade hon sjömannens hand, drog honom med sig in uti huset och stannade frams för en man fom tyctes sofwa i en stor länstol. Denne mans ansigte war färadt af så djupa och talrika ärr att de wans ällde honom. Hans ställning äfwensom dessa ärr wisade att han nyligen genomgatt wåra lidanden, da han höjde ögonlocken syntes twenne orörliga, stirvande, bländande ögonstenar -— en hemst syn! J denna wälnad hade Charles swårt för att igenkänna fin bror Jcan Baptiste. Han betraktade Columbe; hon låg på knä några steg från Honom och gret. Då twiflade han ide längre på werkligheten af hwad han fåg. Ett rof för de mest fönders slitande sinnesrörelser störtade han fram till sin barndoms lekkamrat, höljde ärren efter dessa förfärliga sär med kyssar och tårar och med bruten röst framstammade han några otydliga ord, bland hwilka man kunde nrstilja ordet sörlåtelse. Mahända ansåg han i detta ögonblick de tankar fom under tre års tid skakat Hans själ, för brottsliga. Då de slutligen alla tre äterwunnit något mera lugn, satte Charles och Columbe fig bred wid Jean Batiste och denne berättade nu fin sorgliga historia. Ser månader efter Charles afresa dog Pierre Brossier och det fåg ut fom hade denna första olycka warit en inledning till alla andra.