Helsingborgs-Posten – 19 december 1862, sida 3

till det yttersta, äfwen då det sättes till wid lindrig vlåft. Hed näftan otroliga anträngningar bissades feglet utan nägra MUR shändelfer, ehuru den tunga starka bommen jwigtade som en rotting. Sedan fenelmasfan sälunda blifwit ytterliga re tillölt, susar fart uget framåt — det tycktes nåstan hoppa frän wåg till wäg; ån ly te det bogen högt upp i luften, än dök det ned i böljornas afgrunder; wattnet förwandlades till stan och öfwerstänkte hela däcket. Medan detta tilldrog fig ombord vå fartys gel, war fregatten ingalunda fytotd Hon hade em wida större bejattning och derföre has de samma segel tunnat tillsättas på henne på mycket fortare tid; afständet minstades I synhart allt mer. Ett riktigt regn af stum oc stant suntes framför henne och nådde ända till mirss rån, men hon fortsatte sitt lopp or uboligt och jemnt. Slodtid Sen war nu snart inne och det högsta it ället på sandbanken war ännu tre mil afläg set. Stormen, hwilken alltjemt tilltagit under den sista timman, Hade nu uppnatt em fådan stvrka att besättningen hyste allwarsamma fors häger för masterna. De julle gerna öuffat berga läseglen, men nun war det försent — hwarie försöt skulle haft till följd deras sörstörina e qh mölligen sörlusten af en efter aanan ra; stormen tjöt allt ftarfas re och sjöng i det spända tagwerlet med ett skarpt ringande ljud. (Forts.)