Helsingborgs-Posten – 24 november 1862, sida 3

och hon såg på honom med sorvirrade blickar. Octavia, hör mig! det är icke min vålnad, det är jag sjelf, jag har ej rest; jag har varit här hela tiden.? Han talade långsamt och tydligt; hon satte sig upp och såg på honom. Ar det verkligen major K. 2? Ja, svarade han, i det han qvarholl hennes hand i sin. oblien Amalia har sagt alt ni var rest.v ÅÅmalia hade val sina skal att säga sä. v )Iluru år det?? frågade han omt. Ni är mycket svag. Ja, jag är mycket svag, upprepade hon, men hos Gud i evigheten blir det bältre n Xunu vill jag så gerna tro, all vi få behålla er på jorden.? 0 nej, jag vill dö, jag har lidit nog, sade hon knappt hörbart; men jag ar kanske ej färdig, tillade hon. Han bojde sig ned, och några tårar föllo på hennes hand. Hvad var det?? sade hon och uppsög tärarne. En seberrodnad lägade på den mognade mannens kinder, han såg på henne med en obeskriflig blick, steg upp och hviskade i sin systers öra: Bed Gud om hennes lif.? De båda syskonen förenade sina böner och de hördes. Inom tre veckors sorlopp var friherrinnan Z. på hättringsvägen: ännu dröjde det några dagar, innan hon lemnade sin säng, men snart satt hon klädd i sin soffa, omgifven af kuddar. Majoren tillbringade flere timmar hvar dag hos patienten. Man undrade, man pratade — han, som ej