Helsingborgs-Posten – 21 november 1862, sida 3

Jemnt. och hela timmar kunde förfivta utan att han yltrade ett enda ord. IIVad går åt Astoll 2? frågade Assessor L. sin hustru. Det är minhemlighet, svarade hon skrattande. Han är vål ej kär i Friherrinnan Z., — då voro ju saken lätt alhjelpt. v Majoren hade länge oönskat sig ett portrält af sin mor, hans syster egde en miniatyrmålning, träffande lik, som blifvit aftagen under de sednare åren af hennes lefnad. Når han betraktraktade denna kära bild, sade han ofta: Det sinus ingentivg i verlden, som väcker min afund, mer än detta porträtt, ja. jag ville gifva div halfva min formögenhet, om jag fivge det, men nar jag i höst reser till Stockkolm, så måste du läna mig det, då jag deraf skall skaffa mig en kopia.? Tiden närmade sig till hans fyrationdeförsta födelsedag, den skulle infalla på den första Julidagen. Just som klockan denna morgon slog 6 vaknade han, kastade sig genast ur sängen, klädde sig skyndsamt, och foretog en vandring tiil staden. itan styrde kosan åt Tyska maden, stannade vid ett ganska obemärkt tvåvåningshus, gick strappan utför och knackade på en brunmålad dörr. Hvem är det ?7 frågade en något darranse qvinnorost. Mitt namn är K.; — tar Fröken N. emot så tidigt på morgonen ? Nu öppnade hon dotren och bad honom stiga in i silt snygga, städade rum. Med sitt vanliga enkla, öppenbjertiga och vänliga sält började han: