Helsingborgs-Posten – 17 november 1862, sida 3

Ingen är ensam i lifvet, som ej vill vara det och qvinnan allrominst, yttrade majoren. Det var en hård dem, svarade Octavia. Den ar sämtastone sann, alertog han. Tror Friherunnan att min mor någansin skulle kant sig ensam, äfven om hon icke varil i de förhöilanden med hvilka Forsyuen nu behagade omgisva henne? Pfag tror att majorens mor var en sörträffiig qvinna, men tillika, att det är svårt att dömma ofver ller bestämma hvad en person skulle kanna och tänka under sorhällanden. som hon aldrig profvat.? Ppel är icke svårt all bestämma, svarade han. Euverklig fromhet, skilju från allt känslopjunk och alla romaneariller, känner sig aldrig ensam. Icke är det min mening. all menniskan skall framiefva ett andligt kontemplativt If och slutligen förfalla i svärmerier, som Zöra henne oduglig for de jordiska besvären. Sadan hade min mor aldrig blifvit. Men en from q vinna, hon vare gift eller ogift, finner alltid en verkningskrets, der hon kan utofva mycket godt, och den är så mångfaldig, att hela aftonen ej skulle räcka till för att utveckla den. Nu arbetade min mor för sina barn, och som ogift eller om hon inga barn egt, skulle hon på samma sålt uppoffrat sig för andra, som behost hennes hjelp. Allt det der behofver du icke säga Octavia, yttrade systern forebrående, ty du vet icke hvad hon gör.? Jag gör ingenting som är anmärkningsvärdt,? inföll denna, och ger gerna herr majoren räll. Jag är i cet hela af samma tankar, ty jag tror att en sannt religiös