igen ett osörargligt barn, hvilket lätt och flyktigt som en sammarfagel muntert sramlefde sina dagar. Endast jagaren sorsjonk mången gång i en dyster sinnesstamnina; det förflutna hade lemnat ett ärr i hans själ, ty honom nedtyngde dena tacksamhelsskuld, hvaruti han stod till Edward, hvilken han ville afbörda sig, men han uppskot det dag från dag. En söndogsmorgon gick han, utan alt nämna ett ord derom till Maria, till den Schröterska bondgården. Folket i byn sågo med undran på den sällsamme gästen och mumlade: Hvad har han der att gora? Vill han då också taga lifvet af sonen? Jägaren gaf icke akt på de förvånade, fortrytsamma ansigtena, han gick direkte upp till det stora hvardagsrummet och bultade på dörren. Eli doft: Stig in! lät höra sig. Den unge bonden satt, med hufvndet nedlutadt i handen, på en stol och var så försjunken i ett djupt svårmod, att han icke en gång såg upp, utan afvaklade den ankomnes tilltal. Jagaren gick fram midt i kammaren och helsade då forst med ett vänligt god dag! Vid den välbekanta slamman spratt Edward till. Han såg upp och ville knäppt tro sina ögon. v-N-i, herr jägmästare? Min Gud, det är väl icke möjligt! sade han öfverraskad. Jagaren var det ej mindre; han hade aldrig hört Edward tala så obehindradt. Jag kommer för att bjuda dig min hand till fred, sade jägaren så lent och vänligt som hans talorgan tillät honom det. Åag har gjort dig stor orätt, förlåt mig! I Edwards ansigte visade sig något så besynnerligt; en djup smärta dvaldes i hans -anletsdrag: smärtan att han måste tiga och