Helsingborgs-Posten – 5 september 1862, sida 3

någon redig tanke. Han kände sig helt och hållet tillintetgjord och förkrossad som om en blixtstråle kastat honom till jorden. Slutligen fann han lätnad i en het ström af tårar, han hade aldrig förr utegjatit så bittra tårar. Han gret som om hjertat skulle brista, han snyftade, skrek hogt till af smärta, och vred handerna af fortvislan. Derpå sprang han upp och lopp vildt omkring i sitt sangelse som en sangad kogel, hvilken angsligt flaxar mot gallret i buren för alt söka en utflykt. Han skakade i den fast tillslutna dörren, han försökte insparka den med fotterna, han klåttrade på vaggarne i höjden för att bana sig en utväg genom de smala fönsteröppningarne, — men allt förgäfves, Derpå skrek och ropade han på sin far, på Francis och på allt det ofriga tjenstefolket, hvilket han i sitt öfvermod så ofta misshandlat; men han skrek sig endast till heshet, ty ljudet af hans röst bortdog inom fängelsets tjocka murar. Då Arthur blef så hes att han ej kunde skrika, började han att bedja. Han kastade sig ned på knä framför dörren och bad i de bevekligaste ordalag den grymme onkeln att slappa honom ut och återskicka honom till sin fader; han ville hädanefter vara beskedlig och stilla. Äfven detta var förgäfves! Sir Thomas hörde honom ej och om han äfven hade hört honom kunde svårligen det arma barnets böner förmått röra hans stenhårda hjerta. Det forsta steget på brottets väg var redan taget och nu kunde han svårligen vända tillbaka. Han måste gå vidare och sluta sitt spel, om han icke sjelf ville störta sig i den afgrund hvaruti han kastat sin brorson. Småningom lugnade sig Arthur eller rä