Helsingborgs-Posten – 18 juli 1862, sida 3

dem bäda. Ack, Theophil. om du kunde trösta dem — jag kan icke i De vilja ej fatta någon tröst,? svarade med låg röst Theophil. Just i anledning af dessa jemförelser,? inföll samiljsadren, borde de hafva kommit till det resultat, att de ärebetygelser som menniskor i allmänhet så högt uppskatta, äro af föga eller intet värde; jag är densamme nu som förr, han likaledes, ingen af oss har undergätt någon förändring till sin andliga menniska, fast menniskorna i silt förhållande hafva förändrat sig mot 0ss.? Jag undrar ändå om ej pappa blir klandrad, som ej bättre betackar hofmarskalkens arlighet,? inföll Astrid. Nej bevars, försäkrade mamsell zellerman; om kapten förr handlat så, hade han varit ,,fantast, men nu , blir det en sublim, om än originell gerning. Mamsell Zellerman har rält, yttrade Liljefell. Når jag vägrade mollaga majors afsked kallade man mig .en fantast; nu, efter jag står på egen botten, kan jag göra hvad jag vill ,,och jag är fsörträsklig. Jag vore tillreds, sade vresigt mamsell Carin, maga min hand från kapten — alls inte bry mig om honom — blott för det alt akla krusa honom.? Då tar mamsell Carin också sin hand srån min son, skrattade Liljesell. Han är inte på långt när så firad.? Jo, sade eldigt Henriette, i det hon förstulet tryckte en kyss på Theophils hand; alla älska honom.n Det är isynnerhet de ringa och salliga, menade Carin.