Helsingborgs-Posten – 7 juli 1862, sida 2

Nu hördes någon komma i sörslugan, och just som Richard uppsteg sor alt gå de ankommande till mötes öppnades dörren och — hvem inträdde, om ej Adelgunda, på sina armar bärande ett konstigt arbetadt schatull af ebenholz. Hennes namn utropades från höger och venster; man slöt en ring ikring henne, men längst hvilade hon dock i Astrids armar. Slutligen losgjordo hon sig sakta från hennes famn och änedsatte schatullet vid fru Doras sotter. Kom äfven i mina armar, milt barn! sade Liljefelt med oforstalld glädje. Nu öppnades återigen sakta dörren och grefve Nordenheim steg in. PJag har ännu ej sat foten inom eget hem, men vill först fullgöra det kära uppdrag jag har till mina alltid lika värderade vänner. Först vill jag återlemna henne till dem, hos hvilka hon helst vill vara, och sedan har jag helsningar från en nära anhörig, från en svägerska till fru Liljefelt. Nordenheim utbac sig tvenne timmars enskilt samtal med de båda makarne. Hvad vi redan kånna berättade han i möjligaste korthet. Fru Liljefelt blef, vid tanken på sin brors öde, håftigt upprörd. Det drojde länge innan man hann sansa sig från sin öfverraskning; dagen derpå reste Nordenheim, och då först meddelade samiljsadren de sina den oväntade förändringen i deras lefnadsställning. Vi äro rika, vi aro rika! utropade Elva; nu få vi ju åta med silfvergafflar — som de gjorde på Östanfors och Hjelmsätra — och nu blir ej pappa snickare mer. ..?