Helsingborgs-Posten – 23 juni 1862, sida 3

Konsul Wallendorsts hade ännu ej afslytsat till landet, hvilket förorsakade Astrid stort bryderi; all vara i staden och ej besöka sin såsltmans mor fann hon sjelf vara misssirmande mot den senare; men efter hvad som mellan hennes och dennas familj senast sorefallit, måste ett sammanträffande blifva å ömse sidor högst oangenämt. Hon beslöt, dertill styrkt af Henrik sjelf, ait ej hos Wallendorffs allägga något besök. Sljernskold, som vid denna tid afreste till Stockholm, talade med sin mor öppet i ämnet, då han tillika yttrade det den dag skulle komma då hans mor skulle inse Astrids värde och allt missförstånd bortvika, som dimman för solens lifgifvande strålar. Ute på promenader, och ostasi då llenrik ej var med, träffade Astrid icke allenast unga grefve O. utan afven general Ehrenflykt och konsul Wallendorff, dessa trenne män visade henne den största uppmärksamhet, och den senare betedde sig som ingenting forelallit. Henrik och Wallendorff liksom skyggade för hvarandra, och den ene lät ord undlalla sig, tjenliga all hos henne mot den andra väcka sårande misstankar. När hemkom låg vanligtvis på hennes rum någon dyrbar blomsterbukett, utsokt frukt eller m. d.; i början förmodande att dessa artighater härledde sig från hennes fästman, vände hon sig med sina tacksagelser till honom. Nej, det är icke från mig, svarade han tankfullt. Från hvem är det då?? återtog hon med en viss oro. Jag längtar hem. Här år så mycket som jag ej kan utgrunda.? Och det hon ej kunde ulsrunda vilja vi i