Helsingborgs-Posten – 23 juni 1862, sida 3

korthet tydliggöra for läsaren, som kanske ti någon del har gissat detsamma. Redan sommaren 13— (för tvenne år sedan) hade grefve Rudolf 0. fattat en lidelsefull bajelse for Astrid Liljelelt. hvilket ingalunda blef obemärkt af hennes fastmans svartsjuka blickar. Den sorstnamnae beslöt inom sig all om mojliat bryta de band, som törenade henne med Stjernskoll. lians afsister i ansernde till Astrid voro redliga; hvarken hennes saltiadom eller det rinca anscende hennes föräldrar i verldens ogon egde inverkade på hans själs högsta begar, nemlia en det, alt i en s. mtid sorena sitt ode med hennes. Han befarade val den opposition som skulle mota från han stolta moders sida, men ifrån barndomen van att bekämpa hennes vilja misströslade han icke heller uu om framgång, och all Astrid fri skulle med eladjo räcka honom handen, ansag han ej kunna underkastas ringaste tvifvel. När nu genom Richard Liljeselts förmenta brott ett slags braunmårke sattes på Liljefeltska familjen uppsprang hoppets första glädjegznista i hans själ; han ansåg en hry!ning mellan Stjernskold och Astrid gifven; men nar han i denna förhoppning fann sig besviken, borjade han att amida de rankfulla vapen, som han var säker skulle sönderhugga det band som tycktes vara oslilligt. Nara bekant med postskrifvaren på det kontor, der grefvinnan Nordenheim hade sin post, lät ban att börja med undanhålla Astrids bref; och det var äfven han som osynligt länade sina händer till intrigen som bortförde lilla Adelgunda; men när nu äfven detta misslyckades började han sammandikta en och annan anonym skrifvelse till dem båda. (Forts.)