Helsingborgs-Posten – 23 juni 1862, sida 3

Studenttåget. (Ur Folfets Avis.) De sköna dagarna i Åranjuez äro förbi. Studenterna fran brödralandet hafwa lemnat of. Köpenhamn befinner fig i samma tillständ som en ung flicka dagen efter en bal eller som den norske bonden som firat jnlen i fjorton dagar och ater igen stall börja på med Striskjorten og hafrelefsen. Ofwanpå vegeiftringsrujen tommer detsamma efter, fom efter hwarje annat rus, spänningen aflöses af förslappningen, den snusförnuftiga tritiken framräcker åter hufwus det och bemödar fig att öfwertyga det gamla kancellirådet Sörenfen om, att han Har warit wäl ungdomlig, den förständiga fru Sörensen, att hon warit i hög grad ungdomlig, den une ge studenten Sörensen att han, för att wara lärd man, har warit förwånande ungdomlig, och den lilla täcka sröten Sörensen, att hennes unga hjerta har warit hardt nära att springa bort med det stilla och bildade wåsende, fom hennes tanter och lärarinnor gjort sig sa stor möda att lira henne; Hr kancellirådet Har mid bordet hallit tal, fom han icke för allt i merle den wille fe pa truck, frun har sullkomligt brus tit emot fin mangariga oetonomi och etifett, hr studenten har dructit brorskal med två, treljuns drade kamrater, of hwars visitkort han nu förs gifwes försöler att utleta ett minne fom kunde möjliggöra ett framtids igenkännande, och fröte nen — stackars barn! — den unge, wackre gä sten fick hennes fotografi, han fit en bukett, hwaruti den första knoppen frun hennes eget lil: la rosenträd fatt midt i en tlynga indiskreta förgät mig ej. Han ficken afskedsolick — bara den icke har sagt för mycket! — ja, han fick till och med den hwita näsduken, hwarmed hon tillwinfade honom det sista farmwäl . . . Nej få langt gick det då icke. Då hon hade torkat fina mar fra ögon dermed, tappade hon den, Helt och Hållet of en händelfe, och få tog han den — han fit det ved Gud ikte! vika mycket — oroa er ide deröfwer! Oroa er icke, båsta, lilla fröten öfwer, att ni i atta da gar har tänkt och tant fom en ung flicka — de åtta dagar ära mera wärda än de 51 weckor i hela året, hwarunder ni endaft tänft på att war ra dame! Våt det ide förtryta er, herr fandidatus filosofie, att ni wid detta tillfalle warit