Helsingborgs-Posten – 14 mars 1862, sida 3

kom och bad att han skullo få köra för mamma och syskonen. Antonia ville i början ej fara, men vi tyckte att hon, stackars liten, rätt vål behöfde komma ut lite: det är andå en forströelse att se andra menniskor.? vom jag dristade framställa en fråga 2 Det går ju an att sforsoka. yIIvarsore — hvad ar anledningen, alt fröken Astrid alltsedan jul varit så sällsynt på Östansors 2? vMina soraldrar, i synnerhet min far, vill ej gerna alt jag skall vara der, och hans vilja är en lag, men en kär lag för oss barn, svarade hon utan omsvep. Han frågade ej mer, och båda sutio tysta och tankfulla tills slutligen det lilla stället, som var bestammelseorlen för aftonen, låg framför dem. Den rosenfärgade byggnaden med sitt mörka tak låg i midten af en losana, fri och utan stängsel; nårmast densamma sträckte sig en liten trädgårdsanläggning, en å, ofver hvilken en bro var anlagd, flöt genom ängen. Rimfrosten på träden glänste i solskenet som jureler. vSer ni ej i er inbillning, frågade Henrik, vhuru täckt detta lilla anspråkslösa ställe skall vara om sommaren ? ?Jo, svarade hon, om mina föraldrar ändå egde ett sådan litet ställe !? Ni soredrar det framför Bjorkudden ? )Ja, nästan — men jag tycker att dessa små ställen ha mycket syskontycke. Björkudden ligger i en bjorkdunge, på en udde af Hjelmaren, det. här ligger i en äng, med många olika slags löftran; det förra ligger vid en sjö, det här vid en å, vid hvars bräddar en mängd alar — det der är visst al — stå; Ar y men jag undrar om ej den här trädgården ar