Helsingborgs-Posten – 17 februari 1862, sida 2

Under hela tiden stod Theophil stödd mot en af pelarne under predikstolen, ett stilla högtidligt allvar hvilade öfver hans ansigte, och att sluta efter det uttryck som deraf röjde sig, skulle man tro, att han blott var öra för den himmelska vishet som flödade från predikantens läppar. Ehuru kort föredraget var, hann den gamle dock såga mänget indirekt, men träffande ord. till mer än ett hjerta. Thoophil försted och mottog hud som var honom ämnadt, men fastän Hariette ej egde samma urskiljning, kände bn sig likväl mäktigt gripen af de underbara orden som likt orgeltoner genombäfvade hennes inre. Ordet amen? ljöd som en andehviskning från ett närdelaget grifthvalf, och elt sakta eko eftersade, det betydelsefulla Aardat ,