Helsingborgs-Posten – 17 februari 1862, sida 2

ej under ett tiotal af år offentligen upptralt bland sin hjord, en fuktig dimma lade sg ofver hans förut sormorkade ogon. Med en apostolisk helsning, uttalad med dof, långsan, andelik röst, invigde han sitt tal, och irgångsspråket, hemtadt ur Esaias, gaf aledning till en kort förberedelse, som klat syftade åt det blifvande ämnet. Utan it stappla på ett ord, läste han ur minnet dgens högmössotext, och aldrig hafva skönare ord genljudat i något tempel, än dem han nu extemporerade öfver densamma.