Helsingborgs-Posten – 3 februari 1862, sida 3

Hvilken då? Att Fröken Astrid liksom de flesta andra skattar åt sitt slägtes familjesynd: egoism. Jag hade föreställt mig alt fröken derifrän skulle utgöra ett af de få undantagen.? Nu måste jag taga min dotters försvar, inblandade sig Liljefelt skämtande, att hon nu skulle hafva gjort sig saker till någon egoism, kan jag ej fatta. sivad kallar Herr Kapten det, återtog Stjernsköld i samma ton, att blott tänka på sin egen och ej på andras njutning ? Den egna klang som låg i denna röst, med hvilken dessa ord uttalades, undföll icke Liljefelt. pÄÅstrid anser sin lilla musikaliska talang — om den ens kan kallas så — allt för obetydlig för att någon annan än hennes egna och hon sjelf deraf skulle kunna ega något nöje. Stjernskölds läppar tego, men det språk hans öga talade var ej uttryckslöst. Under tiden hade man flyttat sig till förmaket. Richard berättar, att min gamle vän General Ehrenflykt väntas till nyåret till Hjelmsätra,? sade Liljefelt, i det han fäste en betydelsefull blick på Stjernsköld, som några minuter syntes tankfull och besvärad, men slutligen svarade: Han är kusin till Grefvinnan Nordenheim — och var en nära bekant och vän till min salig far.? Då mina svärföräldrar lefde,? yttrade Fru Liljeselt, var hans far, Major Ehrenflykt, egare till Hjelmsätra, och unge Ehrenflykt var nästan dagligen på Östanfors.? Jag, tillade hon upplysande, i det hon såg på Stjern