Article Image
Den 3 Februari. Tidningsanswarigbeten. Öressunds-Posten, hwillen, säsom man wet, Håller fig med en få kallad onswaring, har i fitt fednafte nummer genom en widlyftig artikel fökt bewisa, att det under wissa förballanden San wara ide blott fördelaktigt, utan äfven moralistt rått och oklanderligt, att en tidningds förläggare leger en, för Alt hwad skriftställeri peter främmande person, owilken för en wiss penningesumma om äret pätager fig det juridista answaret, för hwad tidningsutgifwaren behagar yttra i fin tidning. Ja, Ö. P. går få långt i lfwern för sitt ämne, utt den tyckes tro, det 1809 ärs tryckfrihetslagstiftare just tänkt fig ett dylikt answarigbdetswäsende, då De stadgat att hwarje ide wanjrejdad person skulle ega rätt att utgifwa tidningar samt styldighet att ans swara för deras innehål. Då tystnad å wår sida i denna wigtiga saf Mulle funna ipdas får fom et gillande af detta resonnemang, anse wi of böra egna några ord derät, synnerligast fom wi äro af en belt annan mening och allwarligt ogilla ett få beskaffadt answarigbetswäsende samt warmt önska att Riksens Ständer ju förr ju haldre mätte widtaga en beböflig förändring i denna wigtiga del af wär tyckfribetolagstifming samt derigenom gifwa ät densamma sin fulls ändning. För wär del tro wi icke att de medel, bwilfa wanligen förrslås för detta ändamål, kunslapspref eller borgen för någoa wiss penningefums ma, fule leda til nägot önskadi resultut, utan endast göra mer eller mivdre farliga ingrepp I den bwarje swensk man tillkommande dyrbara råttigbeten att genom pressen få bekantgöra fina äsigter. Wi anse att det gifwes blott en enda undäg till förebyggande af tryckfrihetens mife bruk, nemligen, att det särskildta ftadgandet för tidningars utgthvande förswinaner, och att bot: tryckaren blir answarig, då han icke dewise ligen kan nppgifwa författaren till en tids uingsartikel; d. w. f. boktryckaren drabbas af det juridiska answaret, om ban i tidningen uPps tager anonyma uppfatfer, utan att bafwa förs faffat fig bewittnad namnsedel, eller om han i fråga om en ständiat bitrådaade redaftör, ide förser sig med en anfwarighetsförbindelseri ute seende på en sådan persons bidrag til tidningen. Man wil kanske bäremot inwända, att måns en wärdefull artifel möjligen stulle gå förlorad för allmänheten, emedan em författare, fom wille wara ofänd, troligen ide skulle underfafta fig omständigbeterna wid en namnsedels uppsättande och bewittnande, men det stulle sannolikt höra ull det fällsynta att en sådan skuggrädd förjattare bade nångot af werfligt wärde att framlägga för alls mänbeten. J de flesta fall fulle voftryckaren troliatwis icke beller fordra någon namnsedel, ty buru det än må få till med boktryckare i alls mänbet, få äro de dot alla personer, hwuka obebindradt funna säsa sitt modersmål och sä mocken omdömesförmäga ma man wål tryggt! kunaa antaga boå dem, att ywarje boktryckare san urskilja om en fritt iunebåsler något, bil? fat fan rubriceras såsom anstörligbeter emot ver ligion, sedligbet od sambällsordning eller före nårmelser oc angrepp emos enskildra, i hwilket fal ban, Wan aft beböfjwa undertryda en inrås fy om uppsats, fan slyrda sig med en namns edel. Ma bektryckaren må wål iagen på allwar OMWM-AA — — — — — — —

3 februari 1862, sida 2

Thumbnail