Helsingborgs-Posten – 16 december 1861, sida 3

(n NE —— ——— — ä ——— — —5 sambel som är egen for hvarje bergsbo, skyndade de bort efter klagoljuden och försvunno i småskogen. Snart syntes de åter, men långsammare och försigligare, än de uppstego, klättrade de ned, ty de buro en sårad på sina armar. Sorglalliat lade de honom på den lilla vagnen. vllan är helt stilla, sade den ene, vkanske redan död. y-ej. Nej, blott vanmäktig, var svaret. yGif mig tyglarne, vi måste gå brevid vagnen, ty den stackars sjuke intager hela rummet. Gif akt, när vagnen rullar öfver klippstyckena, och häll igen, s att den sjuke icke blifver så skakad. Och nu hemåt! GORALERNA. Feodor uppreste sig från sitt läger och såg sig förundrad omkring uti den trånga, mörka kammaren, i hvilken han befann sig liggande på en halmbadd. Foraasves bemodade sig Feodor att utforska, huru han kommit dit; hans minne tycktes här hafva ofvergifvit honom. Ulan erinrade sig det nattliga öfverfallet och kampen. Men hvad som vidare hävdt honom kunde han icke komma ihag. Var han hos vänner, var Satella honom nära, eller var det blott medlidsamma sremlingar, som sorbarmade sig öfver honom ? Han betraktade omgifningen nogare, och såg snart, alt det åtminstone icke kunde vara en zigenare-boning. Allt var beraknadt på varaktighet och styrka, och zigenaren, som aldrig dröjer länge på en ort, bygger sin hydda af tunna bräder, utan atl vidare tänka på, att springorna blifva tätare och alt ingen nattvind kan intränga.