Helsingborgs-Posten – 15 november 1861, sida 2

Men Feodor var för stolt att antaga denna som han trodde medlidsamma uppmaning och undanbad sig densamma. Långsamt och nästan stillatigande återvände de till staden. Änland till sin bostad, räckte Radchky ynglingen sin hand och seende välvilligt på honom, sade han: Ni är mycket olycklig, stackars, unge man, ty ni tror menniskorna icke mera. Måtte Gud laka ert sjuka sinne. Vi återse hvarandra i morgon.v Jag skall på den utsatta tiden lemna er afskriften. vGOdt, och jag har nytt arbete för er? Ja, nog är jag mycket olycklig P snekade Feodor, under der han fortsatte vägen till sin bostad, men genniskorna hafva gjort mig sådan. . I detta ögonblic förmärkte han hos sig en kraft, hvaröfve han i början förskräcktes — det var hatet Meu sedermea uppfyllde detta honom med en slags gladjs han kunde ännu vara mäktig af en glöånde sinnesrörelse. — Härtill hade samtal Med advokaten mycket bidragit. I trots 2. Sin olycka hade ban förut alisett sig suldfri, såsom en martyr, men nu blef for-onom förklaradt att hans lidande var eltstraff för hans egna förseelser och detta srökade allt mera hans dåliga Tynne. Drhan följande dagen blef af advokaten bjven till middag, vägrade han. set behagade honom att vara ensam och väl sade han till sig sjelf. Ve mig, olyck(ge, som är så helt och hållet ensam! Men ag kunde icke handla annorlunda. kadchsk r min välgörare, det är sant, men tacksameten är tryckande. Jag kan icke förtro mig t honom, ty vi äro i så olika belägenhet.