Helsingborgs-Posten – 14 oktober 1861, sida 3

Pepita de Oliva. Pepita talar, och jag han ej tinna, At bon är aumat an en vanlig qVinna, Jag sar I henne ingen himlasyn: lcort lif, lag panna, breda ögonbryn, Men nåsan är i den antika stilen, Och skön och regehmassig är profilen, Hon bländar ock med starka färgers prakt. Dock först i dansen öfrvar hon sin makt. Pepita dansar, hon är idel lågor, Hon fladdrar kring på känslans vilda vågor, Pet är som om hon plötsligt vingar fick, Man kan knappt följa henne med sin blick: En tommelett hon tlyger öfver scenen, Hon dansar ej som andra blott med bencn, Pepita dansar med båd kropp och själ Det påstås alt hon dansar icke väl, Att konstens reglor icke följda blifva, Men hvem kan lagar väl för eiden skrifva. Hon gör just ingen konstfull pirouette, nien hon är eldig, snabb och fjärilslätt,. Och fast hon icke är i ungdomsvären, Så synes hon ej vara tyngd af ären, Ty hon är ungdomslrisk vid fyrti är, Ja! som den rosen som slog ut i går. I vild berusning se bacehanten sringar, Kom icke tid! hon bränner dina vingar, I härets rikdom far du iche fait, Ty du far vilse i dess svarta natt. Som Osterns perlor äro hennes tänder, En eldros från Guadalqvivirs stränder, Det sköna landet, som har evig vär, Der ros och lilja jemt i blomning står. Emma.