gen ftamlade för henne shawlar till wärde ar 150 marl; men äfwen dessa förkastades. En sädan ästundan hos en tjenstflicka efter det dyrbaraste och utsöktaste wåckte naturligtwis mifs tankar, då helt nyligen de finaste skälmstycken blifwit i handelsbodar föröfwade. Säljaren bad således den gätlika kunden återkomma an: dra dagen, då han till def skulle få in mycket dyrbarare shawlar. Man trodde i boden, att bon skulle uppgifwa den projekterade kuppen och ej mer låta se sig der, men hade för alla händelser en polisbetjent i bererskap. Mot all wänlan instållde fig likwäl flickan och frågade efter de nykomna shawlarne. Man wifade få: dane för henne till 200, 250 och 300 mark. Hon utwalde sorgfälligt bland dessa en till wärde af 300 mark och fade ant den tyckte hon om: Hela bodpersonalen hade samlat fig om fring henne, och sörwåningen kände inga gråns fer, då kunden bad om at få shawlen inlagd och räfnade upp 120 preussiska Thaler vå bor det. Hon teg lugnt pafetet, tog afsked och gid, men ej utan att wara hemligen följd aj poliss betjenten. På det fårret sick man weta hos hwilfet husbondfolk hon tjenade och äfwen sakens hela sammanhang. Vid, fade hon, wi åto fer stycken tjenstslikor, fom hafma slagi: oss tills samman. Lange hafwa wi önskat oss en sädan shawl, och derföre sparat in hwarje riksdaler, som wi kunnat undwara, tills summan war full. Då nu shawlen iillhörde oss gemensamt, få stule en hwar af of, fom hade fri Söndag, ega rätt art begagna den. Denna eqna ai fociarton wackte hos alla den största munterbet. Deraf fer man hwad fom kan åstadkommas af förenade krafter.