Helsingborgs-Posten – 9 augusti 1861, sida 3

ansträngning, atl vara ensam med fru Jovental. och han häftade på Birger en nistan besallande blick. to, mitt barn! sade modern mildt, men med en styrka som denne icke kunde fatta, och nar Peringsköld borde denna rost, som fordom tillhviskade honam sa manga varma kärleksfulla forsakringar, soll han gratande ned sid hennes sang. nja vet et Sjell, sade hov, hvarifrån jag far imin diytka.. har fruktat detta möte, och det ar mig icke svart; nej, det år lju si. i Carolina! sarolina! Ingen, ingen på jorden vet hvilke: helf-ete jag bar inom mitt brost. 0. jag eger blott en sijerna i min mörka natt, och det ar min äldsta duller. Hon ar en engel utropade den sjuka. Men, Kauradl, icke denna slallning; kom iharn alt du är make och far samt star lanat bortom Ungdamens oransor.? jäs kommer blott ihåg ett, ettenda, att jag alerser henne, som jag, sedan s.rvillelsens forsta ogonblick var forbi, aldrig upphort att begräla Han tog hennes händer i sina, lade dem mot sin panna, sina Ögon, och han grat som ett barn. rvill du ej gora hvad Carolina ber dig oi? sade hon ona. 1Jo, allt, allt.? Så stig upp. Denna stallning passar hvarken dig eller mig. Isan lydde henne, satte sig på den stol sonen nyss lemnat, och vid en blick på hennes venstra hand drog han hastigt ringarne af hennes finger — ha in bar ej någon ring på sill — och ofverhöljde dessa marmorhvita