icke på annat, och kunde han bara slå mynt af sin bror Ludvigs blod, så skulle han utan betänkande mörda dig. — Carl — skrek Johan rasande — icke elt ord mer — eljest... — Tig — afbröt honom Carl brotsande. Tig, skurk! du har nu talat och anklagat mig — nu är turen kommen till mig. Nu, bror Ludvig! hör hvad jag har au anföra! Din bror Johan är en penningesnål menniska, som bedrager dig och vill göra dig fiendtlig sinnad emot alla menniskor, för alt eu sam hafva dig i sitt vald, ensam kunna utsuga dig och taga från dig dina penningar. Det år hans kärlek, hans omsorger! Han vill såsom spindelu inväfva dig i nätet, för att sedan suga blodet ur dig. — O, haf förbarmande med mig! — skrek Beethoven lillintetajord och sröstlos nedsjunkande på en stol. Var barmhertig, broder! Haf medlidande med mig! — Nej, intet forbarmande! — skrek Carl — du har nu hort hvad han sagt om mig; och du måste derfore också höra hvad jag har att förtälja om h on om. Och nu, hör! Han ar en hycklare, en bedragare. Ilan han sagt, alt han ville hafva penningar för alt köpa statspapper och sedan bevara dem åt dig i sin jern-kassakisla; men nu skall jag säga dig, hvad han ville göra med de susende gyllena, nu... — Broder! — skrek Johan helt högt. Tig, om du icke vill, att jag skall mörda dig Derpå rusade han emot sin broder och slog honom häftigt för bröstet, men under detsamma talade han ock till honom i mindre häftiga och högljudda ordalag, så att Beethoven icke kunde förstå honom.