Ludvig van Beethoven. Al IOUISE MUnLBACIH, (Forts fr. ar 49.) Men genast var Beethoven vid hans sida. och omslingrande honom med båda rarmarne och omt tryckande honom till sill brost, ropade ban: Nej, broder Johan. Du går ju inte bort, du blifver qvar hos mig! Det skall aldrig kunna sägas, att vår moders söner — bröder, som legat under samma hjerla och uppvext under samma tak — sasom fiender skiljts från hvarandra! Nej, nej, nej, du år och förblifver ändå min broder, och jag älskar dig och skall evigt älska dig! Ma du gerna hafva rätt, må alla menniskor bedraga mig, på dia vill jag dock iro, dig, min älskade moders älskade son, dig vill jag aldrig misstro. Han tryckte en giödande kyss på sin broders läppar och lade derpå sitt hufvud mot hans bröst, samt höll honom så länge omsamnad. — 0ch nu — sade han derpå, under det han lecnde rätade upp sig — an måste du också bevisa mig, att allting åter är godt oss emellan, och sramdeles såsom förut taga hand om mina angelagenheter, gifva mig räd och varna mig, om man vill bedraga mig. vill du göra det, broder? j — — Ja, jag skall gora det — sade Johan vänligt — och jag skall straxt gifva dig bevis på huru mycket jag alltid sysselsätter mig med hvad som rörer dig. Han sramdrog ett bref ur brössssickan och