Helsingborgs-Posten – 8 april 1861, sida 2

räckte det åt Beethoven. Se här — sade han — detta bref vill jag just nu bära på posten. — Ett bref till hr Thompson i Edinburg, ropade Beethoven. Men hvarföre skrifver du till honom. — IIvarsore? Jo, jag skall påminna honom, att skicka dig de 4160 dukater. som han annn är dig skyldig för de der skottska sangerna. och hvilka han redan för langesedan hade bordt sända dig, om han vore en arlig och honett man. Ja, broder Johan, han är också en ärlig och råtiskaslens man den der Thompson — sade Beethoven — (ty han skickade mig i går peuningarne. Sadå, han har skickat dem — ropade Johan —Hd det fröjdar mig, ty då är dusju nu en verklig eresus, en stor kapitalist. yyn fick forst for älta dagar sedan från Wiens magistrat 100 dukater för kantaten och nu äter ivO, det gor så nära 1060 zgyllen. ett riktigt kapital. Men nu måste du vara belankl på ett spara något ål dig och jag gör derlore ett forslag: Gif mig 200 gyllen, så skall jag köpa dig för desamma säkra statspapper, som jag sedan kan förvara i mitt Jernskåp, ty här hos dig kunde de lätt blifva stalna. Ålt hafva rena åÅ gyllen i säkra papper liggande ograverade, ar alltid en angenam sak. I nödens tid kan man då lätt förvandla dem i penningar och radda sig ur sorlagenhet. Hör du, broder, gif mig alltså 150 dukater att köpa statspapper för. Du har ju ändå 50 dukater öfver, och de äro fullkomligt tillräckliga för dina dagliga behofver, lills du hunnit förtjena dig mera. Alltså hit med penningarne! Beethoven hade, under det hans broder talade med förlägen och ängslig uppsyn kastat sina blickar omkring i rummet. Nu böjde han långsamt och med ett bedjande uttryck sina ogon upp till sin broder. — Käre broder! — sade han blif icke ond på mig, men — det måste fram — jag har icke mer de andra dukaterna. — Hvad ? — ropade Johan. — Du har dem icke mer? slar man stulit dem från dig ? — Nej, nej, broder, man har icke stulit dem. Jag hade sjelf en nödvändig utgift, och sedan.... — Sedan — icke sannt? — bror Carl och stal det andra 2 — Nej, broder, han stal det icke! Frivilligt gaf jag honom 500 gyllen och skulle gerna hafva gifvit honom mer, ty han var i stor ängest och nöd. Han gret och jemrade sig och hade måst forlora sin befattning, om han icke kunnat anskaffa penningar. Det var alltså min pliat sasom redlig broder och vän, att hjelpa honom, och att hålla hans ära ren, hvilken ju också är min. — Och så har alltså min kloke breder, det stora snillet, åter låtit bedraga sig — skrek Johan rasande. Såhar den man, som kort förut kallade sig hjernegare, ändå handlat så hjernlöst, att han låtit dåra sig af ett par krokodiltårar — att han satt tro till den störste lögnare och hycklare, — ty jag säger : vår broder Carl är just en akta sådan. Det är icke sannt, att han var i nöd, att han behöfde penningarne. Han visste bara att du hade satt pengar, och ville blott lura dem ifrån dig och det har också förträffligt lyckals honom. Pengarne har han fått och skall nu le öfver din lältrogenhet och dumhet. Broder, broder, huru ofta skall jag besedan kom nöfva säga dig, tro ingen mer än mig ensam ! Tro framfor allt icke vår broder Carl, ty han menar icke ärligt med dig. Tro icke heller vår broder Johan — skrek bakom dem en hög, vredgad stämma. och då de sägo om, stod der hög, manlig gestalt, som blek af vrede knöt handen emot dem. — Broder Carl! — skrek for häftigt tillsammans. — Ja, just bror Carl, som hört allt — skrek denne. Bror Carl! som kom straxt Beethoven och esler herr godsegaren, och som, då han var nyfiken att höra hvad gift den broderliga ormen åter ville insprusa i vår brors hjerta, har stått bakom dörren och åhört allt och varil villne till sina herrar bröders hyggliga underhållning. Men nu hade jag hört nog af den ; nu kommer jag för alt sjelf taga del i densamma. Nu kommer jag också för alt säga dig, bror Endvig, att du år en man utan tro och lofven, då du icke hållit ett högtidligt gifvet löfte. Du hade svurit mig, all icke sor någon enda omtala min nöd, icke gifva någon del af den gräsliga förlägenhet i hvilken jag befann mig, eller för någon serråda, att du lånat mig pengar. Din ed har du brutit — du är ärelos. — Men jag kunde ju icke annat — ropade Jecthoven. Johan ville ju hafva penningar af mig för att köpa mig statspapper, och jag måste ju altså säga honom, att jag icke hade några mer. Dessutom är han ju vår broder, och kan ju således icke vilja förråda din hemlighet. Carl brast ut i ett skärande skratt. — Han förråder bror och syster, fiende och vän, blott han derigenom kan förtjena pengar, Han älskar intet annat än pengar, och tänker