Helsingborgs-Posten – 27 mars 1861, sida 2

åltuttedning, fan wara färdig att samlad wåns a sig till hwad wäderstreck fom helst, till Als erna, Rhen, Belgien eller Kanalen. Utan att ågon eng skenbar anledning finnes att frukta sägot anfall från England, öfag franfyska flots an oupphörligt allt närmare en jemnwigt med verldshafwens f. d. ensamma herrskarinna. Hwarpå tyda alla dessa tecken? DÅ ingen uropeisk makt kan i detta ögonblick hysa den iflägsnaste tanke att anfalla Frankrife, och Då fåledes den werksamhet, hwarmed detta land bibehåller och stärker sitt rustade tillständ, ide an afse behofwet af ett förswar, få måste ans agas, att syftet år offensivt, och att, om också icke ännu skulle wara beslutet hwem anfallet gäller, det år otwifwelaktigt, att man will was ra i tillstånd att når som helst ögonblickligt och afgörande med befallande myndighet kunna lägga ett starkt swärd i de politiska håndelfers nas wågskål. Detta år åtminstone den fredlis gaste förklaring, man kan gifwa åt det når warande ögonblickets betydelsefullaste politiffa faktum: Trankrikes krigstillstånd. Jag har här endast talat om det materiella trigstillståndet, der, fom uppenbarar fig i en taltif, wäl organiferad, wäl öfhvad och itridss färdig arm, försedd med alla wapenslag och alla till ett frigs kraftiga utförande nödiga mes del; men hwilken ännu betydelsefullare wigt får icke detta materiella faktum genom det s. f. moraliska elementets tillkomst? — den finneds stämning nemligen, bwaruti denna arme befins ner sig: dess werkliga krigslust, den oroliga wåntan på ett fredsbrott, böjelsen till frig, icke för förswaret af ett älskadt fädernesland, utan för anfallets, för krigets skuld, för def aloire, för behaget i i def skiftesrika åfmentyrs lighet : en luft, som i andra länder fan finnas hos någre enskilde, men fom intet annat civiliferadt folk eger till denna grad och fom egentz ligen tillhör icke civilisaiionen. Men hwilken fraft gifwer ide detta frigsrus, då det stegrats till lis delse? Detta redan i fig sjelft märkwärdiga psykologiska fenomen får ännu slörre kraft genom ett annat: den inrotade öfwertygelsen att wara Europas första arme, tillhörande werldås delens i alla afseenden första folk, en arm fom i lycklig historisk okunnighet tror fig aldrig uns der någon tid blifwit slagen, fom vå det fints ligaste fått fan till fin fördel bortförflara både Moskau, Berezina, Leipzig och Waterloo, och anser fig, liksom genom tyngdens naturlag, stola frossa hwarje fin motståndare — en tans ke, som lefwer från generalen till rekryten och delas af hela det folk båda tillhöra. Det år denna Frankrifes krigiska ande, egans de till fropp och redskap en duglig och talrif arme, fom gör detta lands ställning till en ftundlig hotelfe för Europa, och fom förblifwer hwad den år, oaftadr alla fredsförsäkringar och nyårsönskningar. Wisserligen år denna ftålle ning närmass hotande för grannarne, men åfs wen andra länder måste wara beredda till krig, då de icke funna weta, huru långtett börjadt krig kan widga sig. Wånda wi of nu til Frandrikes nyss befes grade motståndare, få möta oss helt andra förs hållanden. Så snart man fer igenom de höga ord, med hwilka författare söka uppstämma fig sjelfwe och andra till förtröstan på nutida medel och framtida segrar, få spårar man brift på all tillförfigt både till sin egen arme, fom man nu wet under fista kriget till ide ringa — ——— — F