Helsingborgs-Posten – 27 mars 1861, sida 2

————54A—————— —p—2—ä — ni har lust, kunna vi ju soretaga en liten promenad så länge. — Nej tack! jag promenerade hela natten — sade B. suckande — jag har gjort elfkonungens ridt på nattens svarta sålar. IISt, det skall jag berätta er en annan gång, men hvad skönt natten inbragt mig, det skall ni genast få höra, hr Tobias Haslinger! jag, eder generalissimus, är i begrepp alt äter uppställa mina trupper till en ny slagtning, och ni kan laga i ordning edra stålstick för att med desammas tillhjelp låta mina trupper marschera ut i verlden. En ny symfoni, — hurra, en ny symfoni. Se der, hr adjutant, der är slagtplanen. Han framräckte åt Haslinger ofvanbeskrifne notblad, som denne leende samt med skakningar på hufvudet betraktade. Gratulerar till denna nya symfonien — sade Haslinger — men gratulerar icke den, som skall afskrifva dessa hieroglyfer. — Det är sannt sade Beethoven — jag skrifver icke just den skönaste handskrift, men lifvet är för kort, för att man kan hinna måla noter och bokstäfver sköna, och skönare noter skulle dock svårligen kunna bringa mig ur nöden. — Ja, men de skulle dock bringa afskrifvaren och sättaren i förlägenhet — sade Haslinger. Så har till exempel i violinqvartellen i C-moll insmugit sig tvenne fel, som säkerligen är afskrifvarens fel, men nu då vi hålla på alt förlägga en ny upplaga, borde vi verkligen först rätta felen. — Nå, hvad är det då för fel? — frågade Beethoven. — Det är två rena qvinter i första satsen. — Såå? Två rena qvinter! Och hvarföre är det fel, min högvise hr adjutant? Hvem bar sagt er, alt afskrifvaren är skuld dertill, och att icke eder generalissimus sjelf så tillställt det. — Det kan jag aldrig tro, emedan den store mäster Beethoven icke kan göra några fel och skrifva förbjudna qvinter. — Och hvem har då förbjudit qvinterna? — Hvem som förbjudit dem ? — frågade Tobias förvånad. Det är ju de första grundreglorna i musiken. — Jag frågar, hvem som förbjudit qvinterna? — afbröt honom Beethoven med häslighet. Fram met! nå, fort, fort! Hvem har förbjudit qvinterna? — Jo, Marpurg, Kinberger, Fuchs och alla andra stora teoretici. — Beethoven upplyfte stolt sitt hufvud, och, trädande nära intill Hallinger, sade han: voch jag tillåter qvinterna! Hör ni bara, jag, Ludvig van Beethoven tillåter qvinterna, när de stå på rätt ställe, och de komma också alt stå qvar i min C-molls qvartelt. Tig stilla, resonnera icke hr adjutant! Eder generalissimns vill så ha det. Hvad tror ni jag bryr mig om reglorna, HHKa den kloka menniskodumheten uppgjort. Jag behöfver dem icke och skall visa er, alt jag förstår alt gifva den musikaliska enfaldigheten ännu mången nöt att knäcka, och de lärde herrar kritici ännu ofta tillfälle att tillrättavisa mig för fel emot teoriens lagar. Ja, de skola ännu förvånas och skaka sina hufruden, emedan de icke i någon musikbok funnit de excesser tillåtna, som Ludvig van Beethoven tillåter sig. Men hålt! det faller mig något in, som jag vill meddela er och Steiner; det är en ny lag af eder generalissimus och hvilken J kunnen upptaga i edra krigsartik