Helsingborgs-Posten – 25 mars 1861, sida 2

— Nej, goda fru — sade Beethoven mildt — jag vill blott bedja er köpa ett litet souvenir af denna stund, en amulett, en talisman, som ni kan bära om halsen, och som ni, om jag åter en gång skulle blifva litet ond, blott behöfver fatta uti och dervid tänka: han menar ändå inte så illa dermed! Det åskar bara litet, och sedan blir det straxt åter solsken. En sådan talisman, som såger er det, den måste ni köpa, och för det ändamålet måste ni af mig mottaga sju dukater. Han sprang bort till sitt skrifbord och öppnade det. Med hastiga händer framtog han derur en rulla guld och bröt den åtskiljd, så att guldmynten under klar klang rullade öfver bordet och föllo till golfvet. — Ser ni, fru Streng — ropade Beethoven glad — de kloka tingestarne veta redan hvem de skola tillhöra och komma af sig sjelf springande till er. Nu mäste ni väl ej mer kunna vägra att emottaga dem. — Godt — sade hushållerskan, under det hon uppsamlade mynten — jag skall mottaga de sju dukaterna, men jag gör också jag dervid ett förbehåll. — Nå, låt mig höra — ropade Beethoven leende — hvad för ett förbehåll ni amnar göra. . — Jo, jag moltager de sju dukaterna endast med det vilkor, att ni icke mer kallar mig fru Streng utan fru Schnaps, som förnt. 2 Nå så ske eder vilja då — log Becthoven. Här äro de sju dukaterna och nu är ni åter min snälla rara fru Schnaps, bort med er, fru Schaps, bort med er och med eder korg och laga mig så en riktigt pråktig fisk. För öfrigt kan jag säga er, att qvinnorna på torget redan för länge sedan straffat mig för mitt dåliga lynne. Tre gån