Slter ett ord om de friwilliga Skarpskyt tekårerna. Då wi för nägra weckor tillbaka togo oss frribeten rörande Skarpskyttekärerna yttra ett var ord, hwilka, såsom uttalade i sinom tid, ingo gälla bwad de kunde, bade wi näppeligen wägar antaga att, i betraktande af den runlt ywarpå sakerna då stodo — eller kanske rättes ligen: symtes stå — wår uttalade mening skulle ha inom förloppet af mindre än en månad blifwi den öfwerwågande, om ide enhälliga, inom landet. Man har i detta förhållande fätt ett nytt bewis för bur litet Röd wära s. k. ryås ligt liberala tidningar oftast ega inom den alls männa folfopimonen för fina satser. Eller hwem skalle wäl ha för blott få weckor sedan, då Aftonbladet, denna tidning, fom företrädeås wis ger sig min af att wara en den sanna fris hetens förespräfare, som bäst war i farten med att frånråda Skarpskyttekärerna ställa fig i nås gotsombelst beroende af regeringsmaften, Ffunnat antaga, att en kunglig ordningsstadga för dessa samma kärer skulle ha mötts med den tillit, att icke säga entusiasm, att bwarken inom bela pressen — med ett eller annat enkelt un: dantag — eller wid Stockholms skarpskytteförenings af öfwer 400 personer bewistade generals sammankomst den 16 d:s em enda röst höjts emot densamma. Äfwen det sämsta utsäde plär bära någon frukt, men denna gång fådde man ee —