Helsingborgs-Posten – 4 mars 1861, sida 2

sig, eller rättare sagdt alltid vara lifvad i sin sjals innersta. — Ja, det måste han också — skrek Beethoven häftigt — men besjalingen är ett heligt allarljns, som icke likt elt talgljus vill forbrinna for svaga gryningssjälar, hvars blöda ögon icke kunna se det. Jag formär inspirera mig i ensamheten, i naturen, som förstår mig, och som jag älskar, men i ett sadant här stort och lysande sällskap kryper inspiration skygg tillbaka under min själs vingar och vågar sig icke fram bland den fina, men försoflade massan. — Men ni kan väl ännu i dag draga den fram undan edra vingar — sade furstinnan. Ni kan ju göra det af välvilja mot mig, och af vanskap för furst v. Radzivill, som tvenne gånger besukt eder boning, men alltid blifvit afvisad, och hvilken jag i dag har lofvat, all han här skulle lära känna er och få höra er spela. . — Då gör det mig ondt, furstinna, att ni icke kan uppfylla ert löfte — sade Beethoven räft. Jag spelar icke i dag, och då man, såsom det tyckes, endast bjudit mig för att operera sasom musikmaschin, så tillåter ni val, att musikmachinen sjelf tillsluter sig och går härifrån. Å Han bugade sig raskt och ville aflägsna sig; men furstinnan lade sin hand på hans arm och höll honom tillbaka. —Nej, — sade hon, ännu leende — den som begår ett brott måste tida sitt staff. Ni har försyndat er emot oss, ty ni vill låta oss gå miste om en skön och efterlängtad njutning. Till straff derför måste ni nu stanna qvar. Ni är vår fånge och får ej förr lemna slottet än ni der vid pianot med eder musik utverkat er förlåtelse. — Det sker icke — ropade Beethoven trotsigt. i ö — Ja, då måste ni. således fortfarande förblifva min sange — sade furstinnan, i det hon, knappt istånd att dölja sin ovilja, vände sig ifrån honom. i; 4 Cap. FLYKTEN. — Nåå, behagar furst Beethoven er ännu alltid? — frågade Metternich leende. Skulle ni annu vilja knåboja för honom och i ödets namn bedja honom om förlåtelse. — Ja, jag skulle det, till och med med fara att blifva bortstott af honom — svarade fru de Bagration. Han såg ut såsom åskans gud, som med sin blixvvill krossa Tilaternas krälande maskar, Det är en underfull anblick, att se en man i majestätet af sin vrede. — Nå ja, i detta ögonblick tror jag att ni dagligen kan få se honom — återtog Metternich. Han lärer ofta vara häftig och obändig, den gode Beethoven, och han bekräftar derigenom de gamles åsigt, att det sanna snillet understundom angripes af ett gudomligt vansinne, och att den sanne konstnären ibland menniskor uppträder såsom en surie, för hvilken de andra rädda vika undan, emedan de hålla honom för en dåre, en besatt! Men låtom oss nu hjelpa furstinnan Lichnowsky litet grann, all öfvervinna den förstämning som snillet åstadkommit i sällskapet. a Ä Han bugade sig lätt för den sköna Bagration och vände sig till furstinnan Lichnowsky. ij Å — Ni skulle hafva uppfordrat mig, min nådigaste, att göra musik — sade Metternich leende — ty jag är i dag fullkomligt i stånd.