Helsingborgs-Posten – 4 mars 1861, sida 2

vore en engel. huru skulle jag då någonsin haft lyckan att lara kanna er, min helvetets son. Men hvad är det?... Beethovens stämma blir i ett nu så hög och gäll. Hor ni, min Gud, hör ni, och ser ni bara huru han ser ut? Såsom elt retadt lejon skakar han sina mahnar. Min Gud, hvad kan nu hafva handt honom? beeshovens anlete hade också i sjelfva verket antagit ett vildt och vredgadt uttryck; hans Ögon syntes hafva utvidgat sig och skoto flammande blixtrar, hans panna var lagd i dystra veck; hans mun trotsig sammantryckt, och då han vild ooh obandig skakade sitt hufvud, fladdrade håret kring honom såsom ringlande ormar. — Nej, furstinna, sade han högt och häftigt, — nej, jag spelar icke i dag. — Åh, jag känner er nog, min gode Beethoven — ropade furstinnan leende. — Ni skall dock slutligen låta beveka er. Ni är mildare och mera vekhjertad, än ni vill synas, och när ni i de här narvarandes blickar läst deras varma boner, att ni matte spela och låta oss höra en af edra underbara fantasier, då kan ni ej längre mutsta den allmanna bönen. — Tror fru furstinnan, att fantasierna blott framporla ur mitt hufvud, såsom champagnen ur den öppnade flaskan ? — frågade Beethoven med barsk stämma. Jag har intet förråd af fantasier på buleljer, som jag efter behag kunde öppna och låta servera för herrar liebhabrar. — Ah! — ropade furstinnan ännu alltid leende, och på ett skälmskt sätt hotande honom med fingret — huru ofta har jag icke hört mäster Beethoven säga: den rätte konstnären måste hvarje stund kunna lifva