Helsingborgs-Posten – 4 mars 1861, sida 2

Ludvig van Beethoven. Af LoviskE MUuHLBACH. (Forts. fr. nr 26.) furstinnan Lichnowsky hade följt hans blick, och då nu Beethoven med ett frågande utryck vande sig till henne, skakade hon sakta sitt hufvud. — Nå, hvad säger ni, — hviskade furst Metternich till furstinnan Bagration — behagar er Beethoven ännu? — Jag säger — suckade hon med tårar i ogonen — jag ville knäboja för honom och i odets namn bedja om förlåtelse, derför att det så harilt prolvat honom och hemsökt hovom med en så förfärlig olycka. O, min Gud! han, som gifvit verlden den upphöjdaste, den skönaste musik, han hör den icke. Det är samma förhallande, som om en bildhuzgare skapat en underskön staty, som förtjusar hela verlden, men gudarne hafva dömt honom ensam att med sitt skumma öga endast se det liflösa marmorblocket — icke statyn. — Men ni har ju hört att han förnimmer englarnes musik — och detta så tydligt, att han blott nedskrifver, hvad han hört — sado Metternich leende. Närma er honom alltså, och han skall genast förnimma eder stämma, och verlden blir då snart lyckliggjord med annu en symfoni. — Smickrare och hänare på samma gång! — ropade furstinnan, under det hon med sin med briljanter besatta solfjäder applicerade elt lalt slag på furstens skuldra. -— Om jag