Helsingborgs-Posten – 11 februari 1861, sida 3

Representationsreformfrågan. I Det gifs för närwarande inom wårt land, och har icke i decennier gifwits någon fråga, fom står på dagordningen för den politiska diss fussionen, hwilken mera omedelbart ingriper, eller kommer att ingripa, i samhällsorganismen, än representationsreformfrågan, d. w. s. frågan om en sädan förändring af wårt nuwarande representationsskick, att i möjligaste måtto allas rätt i förening med det allmännas säkerhet blifs wer betryggad för framtiden. Att obenägenheten mot wårt nuwarande fyrdelta riksdagsmachineri är djupt rotad, man kan gerna säga inom alla stånd och klasser, hwilka för närwarande ega representationsrätt, wisar sig deraf, att knappt någon enda rön direkt höjes till förswar för detsammas fortfarande bestående. Att likwäl wid öfwerläggningen eller diskussionen rörande reformen de enskilda ståndsintressena skola taga ut fin rått, är naturligt i ett land, hwars res presentanter i få långliga tider wänjts att, wid riksdagarne, efter indelning i frånd eller klasser och på flera skiljda rum behandla och leda nas tionens angelägenheter. Efter hwad man fan sluta af åtskilliga tecken, lärerlikwäl, då den timma en gäng flår, att 1809 års Riksdagsordning — likt så många andra lagar och författningar, som wäl på den tid, då de stiftades, och ännu långt derefter kunde uppfylla sitt ändamål, men slutligen, i mån af civilisationens och upplygs ningens stigande, bli för gamla och fordra något nytt, med tidsförhållandena mera öfivers ensstämmande, i stället — får lemna rum för alltid för en för den närwarande tiden fåmpad representationsförfattning, Bondeständet foms ma att enfamt befä friden emot de trenne öfs riga ständen, ehuru dessas intressen i mänga delar knnna wara skiljaktiga, men hwilka alla tre, fåfom warande ett ringa fätal jemfördt med bondes sländets medlemmar, man fan för wisso antaga skola förena fig att gemensamt föfa, få widt möjligt är, fringffåra. eller begränsa bondes ständets inflytande wid walen. Allas rätt i förening med enhwars och) det allmännas fär kerhet — få tyder också wär röst, och wi önska att denna tanke mätte genomströmma folkets res presentanter i den afgörande stunden. Det är wisst sannt, att wål ingalunda bondeständet, fastän det mångtaligaste, bör ega att, med utes slutande af ala andra ständ, lagstifta i landets angelägenheter, ty det är säkert härtill för in: gen del wuret, lifa wisst fom ingen förnuftig bonde beller fordrar detta ; men det synes of likwäl, fom om den räddhåga man tycks hysa, att bons deftändet, en gång kommet till makten, skulle funna missbruka denna, wore i wiss män ogrundad. Säge om wårt swenska bondeständs upps fattning och behandling af politiska frågor hwad man will, få, om också den hos hwarje mens nista medfödda sjelfbewarelseinstinkten och häraf kanske någon gäng följande kortsyntyeten, Dders wid spela en roll, få är dock wisst, att fofters landskärleken är det förnämsta grunddraget i bondens politiska karaktär, och den, som djupt och innerligt älstar fådernejorden eller den torfs wa, hwarwid han är fäst, han handlar ide med wett och wilja oärligt i sitt lands angelägens beter. Wi sägo också ide heller någonsin öonden förråda sitt fosterland. Twärtom funno wi honom städse i fredens dagar, till fina med: menniskors säwäl fom fin egen wälfärd bruka de krafter, som han, då faran hotade, willigt — 5nnn—n. a Ä-T—