Helsingborgs-Posten – 11 februari 1861, sida 3

Edvard har emottagit löftet af min tro — — vill min goda våltänkande tant att jag skall blifva en löftesbryterska ? — och dessutom afser ju tant min lycka, och den vinnes cj genom en förening med Frans.? Den unge brukspatronen på Forss hade en egen talang att vinna äldre fruntimmer. Han studerade deras tycken, på promenaderna bar han deras shawlar och kappor, i salongerna och förmaken satte han pallarne under deras föller, han utletade de ämnen, som voro dem behagligast, antog skenet af den karaktår de tycktes föredraga, och framför allt affekterade han en stor vördnad för religionen, afsky för all osedlighet och kortspel, som han dock på sina lustsärder till de större städerna icke sorsmädde, samt, med ett ord, framställde sig för dem i en nästan helgonlik skepnad. Edvard, som i hjertat var allt hvad Frans ville synas, prunkade ej med det verkligt goda, som der gömde sig, och endast några små obetydligheter voro anledningen till den misskredit, i hvilken hon fallit hos tant Brite. En gång, utan att han anade, det hon var i närheten, undföll honom ett skämt öfver hennes den dagen isynnerhet ovanliga koslymering, och ehuru tant Brite i allmänhet lite eller inte brydde sig om eller frågade efter andras omdömen, kände hon dock vid det tillfället, att det stack till i hennes sinne. Om han velat hade han lätt genom tusende små nppmärksamheter kunnat återvinna hennes ynnest; men när han såg broderns fjäsk kring den rika patronessan, föresatte han sig alt icke offra på samma altare, utan alltid hållande sig på ett tillbörligt afstånd, gick han icke ett steg för att täfla med denna lycksökare, hvars afsigter han i grunden kände,