bergsrådet, då han inträdde i sin hustrus sängkammare. Ja, visst har jag talat med henne,? svarade hon otåligt, sysselsättande sig med att uppleta brokiga band till slagg åt den blifvande majstången. Hon vill icke.? Hon vill icke? Hvad vill det säga? — Du, som hennes mör, bör begagna maktspråk, då ej föreställningar hjelpa. Nej, Zärnau, det gör jag icke, svarade hon med fasthet i ton och blick; att först locka henne hit och sedan smida henne i bojor dem hon hatar, det vore i sanning en hårdhet, som hvarken jag sjelf eller Vår Herre någonsin kunde forläla. ?Vår Herre,? hånade han; Han skulle befalta sig med sådana småsaker ... och locka henne hit! så du talar — jag upprepar hvad jag många gånger förut sagt: hon hade ej annat val, än alt sly till sina föråldras hus, som den för henne mest passande tillflyktsort.? voch jag upprepar åfven hvad jag många gänger tillforene sagt: att mer än en dörr, om hon velat, stålt henne öppen; och dessutom hade hon sin förmyndares hus, hennes farbrors, baron von Sterns alt tillgå. Ja, mot penningar, sade han spotskt. Men ännu ett ord, Athea, vill tala ytterligare med henne i ämnet? Ja eler neje. Nej.? Godt, då skall jag sjelf göra det. Bergsrådinnan bieknade, sprang efster honom och smekande slingrade hon armarne om hans hals. Jag vill — jag skalli..? Da sade nyss nej; jag känner din öfver