örsta gången vi tala öppenhjertigt med hvarndra: ett vill jag likvisst tillägga, . att du ån din fars sida har uppenbart motstånd tt vänta.? Yoch det är jag beredd att möta ; du skulle Mina händer vilja anförtro din syster 2? Ma, hellre än åt någon annan. Tag nu sjelf reda på huru dina aktier stå, och med att trofast handslag tillägger jag?, — nu fatade han Edvards hand — v6ckka till på den ekognoseringen. PTack I? sade han med en betydelsefull sick. Sse här hafva vi alleen, som leder upp till Strö ; är du alldeles obeveklig 2 NJa, hvad Strö beträffar, skrattade han. Farväl då: helsa min mor, helsa Ellir;ore I? 7 Soulerainen på Hall var stor uppstänlelse; hushållerskan med sin omgifning hade ilt upp alt göra, man tillredde nu den stora ksesten, som bergsrådet Zärnau alla fnidommarsdagar brukade tillställa för sina unlerlydande. De många grannarne voro indna att åskåda eller deltaga i den allhänna glädjen. Bergsrädinnan tycktes med ÅleliS. intresse följa alla tillredelser och å det rörliga minspelet såg man att sinnena oro mer än vanligt upprörda. Det var henne behof att söka förströelse, för alt, så till andes, forjaga alla besvärande och orose tankar. Fastän ungdomsåren längesedan ågo bakom henne, hade hon ännu bibehållit enna omättliga åtrå efter nöjen, såsom ett hlolgitt, för det aldrig hvilande missnöje, vilket ej ville lemna hennes hjerta nägon ro. Har du talat med Ellinore 22 frågade