Helsingborgs-Posten – 11 januari 1861, sida 3

begifwit fig till Raborow för att öfwertyga fig om sanningen deraf. Ar det sant, fåra Midjael, frågade fonuns gen betmannen, art du ar wansinnigt får 2 Det är wål möjligt ers majestät. Då bertill i en bondflida? Avinnandg skönbet är, sasom ett fransyskt ordjpräf säger, benne wigtigare och wärdefuls lare än ett stamträd of fyrtio höga anor. Av, Prat, min wän, bara prat, fade fonuns gen nådigt. Du bar lärt dig den därskapen af Voltaire od) Roufeau; deras äsigter duga på fin böjd i theorien. Jag bar öfwertygat mig, ers majeståt, att de ibland äfwen hafwa wärde i praktiskt hän feende. Ja, menade konungen, ryftet påstär der !Och det med rätta : Ni sjelf, ers majestät, stulle deta min äsigt. om ni kände den qwinna, hwilfen förwerkligar denna tbeori. Skulle hon werkligen wara få skön 27 frågas de konungen, oc) den förtjuste Oginsky skildrade för bonom med de lifligoste färger Elisabeths bebag, bwilka enligt bans tycke, förde allt annat wackert i bakgrunden. SHyru 2 anmärfte konungen. 7En sådan qwinna skulle ju werkligen wara wård att blifs wa storhersmannen af Lubauen maka! Och ännu något mera I tät Oginsky i fin bänryockning proferifft undsalla fia, och uppwädte derigenom Ponidtowskys nyfikenbet, bwars frågor ban till slut ide kunde motstä utan bes rättade zigenerskuns profetia. Nu må man mwes ta att fonungen äfwen war litet witskevlia, får fom i allmänbet folk, bwars lefnad är full af owanliga tilldragelser, plåga wara. Oginskys berättelse upprörde honom derföre mycket, likwäl antog han en slämtsam ton och sade: