Helsingborgs-Posten – 23 november 1860, sida 2

men sann sig ej heller kunna med honom fortsätta ett längre mellan-fyra-ogon. PMen mamma torde dröja länge.? Ja lika mycket, men mot Mamsell kellners vilja stannar jag val qvar tills hon återkommer.? Och dristeliga inträdde han i det inro rummet. En utmarkt vacker broderad matta, nyss tagen ur bågen, låg på soffan ; Gertrud vek den åt sidan, för att bereda den envise Löjtnantea plats. Det är ett utsökt arbete, yttrade han. Fru Safving hade beställt det för sin mans födelsedag, men Mamsell Säfving, som för några dagar sedan var så angelägen att få det snart särdigt, var nyss här och sade sig hafva satt en engelsk matta från Göleborg och tar saledes ej denna.? Hon skulle hafva tagit den, svarade Richard uppbragt. Med oss går det an att göra huru man vill, och lärarne stodo henne i ögonen. Nej, tro mig, det går ej an. v Kanske att herrskapet, hejdade hon sig, aro missnöjda för det jag ej kom — men det var mamma — Fro Kellner handlade sig och sin dotter värdigt; — men låt oss nu begagna de slyende minuterna, de äro snart räknade och snart försvunna. Jag foljer i morgon med regementet till Göteborg, för att derifrån sjöledes afgå till Fyen — huru det sedan blir både i det allmänna och för en hvar serskilt, vet endast flan, som på samma vägskal väger det mindre, som det storre. v Tårarne sipprade långsamt nedför Gertruds kinder, och hon vände sig bort för alt dolja sin ofversvallande rörelse. Nu fattade Richard båda hennes händer, som han tog mellan sina. PDolj ej med dessa tårar som båda så mycket skont för mig. Jag kommer for att bjuda sarval — men tillika bönfallande om ett trostfulit ord, att som minne af dig och denna stund få taga med mig, om den längsta färden återstår.? Nu gret Gertrud ohämmadt som ett barn; lutande hufvudet mot sina händer såg hon ej upp, men sade sakta, så sakta att han måste anstränga sina horselorganer för alt uppfånga hennes ord. UHvad tröstfullt skulle jag väl kunna säga Löjtnant Lanner 2? JO. och med våld fråntog han handerna, i hvilka hon dolde sitt ansigte, och slot dem å nyo mellan sina, jo, att ditt hjerta går mitt till mötes ; jag har länge älskat dig — o m jag återkommer blir du min maka, hvarom icke, så lefver jag som din trolofvade qvar i ditt minne.? Gud i himmelen, hvad säger ni, — nej — nej — nej — så kan det aldrig bli.? Helt oformärkt öppnades en sidodörr och de varsnado ej modren förr än hon stod framför soffan, på hvilken de sutto. Hvad betyder allt detta ?? frågade fru Kellner, i det hon forskande fäste blicken på Richards anlele. Gertrud steg upp och kastade sig i modrens armar. Det betyder att jag innan min asresad, yttrade Richard, enträget önskar få det afgjordt som ligger mig närmast om hjertat. Fast jag ej bestämdt känner hvarom frågan är, så synes det mig dock underligt att når man sjelf är oviss om sitt öde, vilja fatta ett för framtiden afgörande beslut. MMMM — —— ä —c ?Jag har väl svårt att bestrida denna visst icke grundlösa anmarkning; men just när det möjligen kan gälla lif eller dod, längtar man att utan forbehåll få uppenbara sitt hjerta för henne, som uteslutande herrskar derinne.o Fru Kellner gjorde tecken åt Richard att återlaga sin plats. PLojtnant Lanner har redan sagt allt för mycket för att ej jag som mor skulle anse mig berättigad till upprepandet af den förfrågan: hvad betyder detta, hvad är meningen med allt det här 27 Hvad skulle jag val hasva för mening, om ej den, att i händelse jag återkommer bedja Gertrud som min maka dela alla mina öden.? Hon teg långe, men sade slutligen : Jag ville så gerna tro, all löjtnanten är nog ädelsinnad för at ej leka med en oskyldig flickas hjerta — och är det sä, ogor han min djupaste hogaktning, som upphöjd öfver allmänhetens omdöme ej låter sig blända af rikedomens och bördens glans. Hvad Gertrud känner kan hon gudnås ej dölja ; men med en min som röjde det djupaste, smartsullaste deltagande, såg hon på sin dotter; det skulle ligga klart och öppet för en dunklare blick; men med Guds hjelp: skall tiden och, hvad som är ännu mera helande, religionen läka hennes sär. v Hennes sår 2? afbrot Lanner. Som mor, återtog Fru Kellner, som mor åt denna stackars unga flicka, anser jag det vara min skyldighet alt säga bestämdi nej till en önskan som hedrar löjtnantens hjerta; min dotter skall aldrig ingå i en slägt, der man till den grad anser henne sig underordnad och der hon skulle blifva ett trätofrö, en skiljemur mellan mör och son.? Richard bleknade.