Helsingborgs-Posten – 2 november 1860, sida 2

myndare. —KS—i. orts. fr. nr 128) itit, då majoren Hon öppnade r, skrifvit dagen riek och ömhet. yo om hennes mma de lårdotct. Vidare un1 utselt majoren sist gaf han ignelse. Ånyo hade vördnad stade han Iväg annat förseglad det första och 5 så snart Ida ina tid var inne, i var ett leslair sedan aflidne lant, som innemn afsalt ett besg, det hon efter lisponera, utan va rådföra sig es icke lemna detta dokument. fverlemnade sig händelse åter) liten nätt kam; gendom. vMen hvad tänker du göra med testamentet, Ida 2 yyyessa medel tänker jag begagna på samma samma säll som den sormögenhet min far ellerlemnat. Jag använder af räntemedlen hvad jag behöfver och resten må majoren draga försorg om.? rJa nu! men når du gifter dig? då må du väl icke vara så narraktigt och öfverlemna honom dessa penningar, emedan han då stopparkanskebåde kapital och ränta i sin pung och du får hvarken det ena eller det andra, och måste lill och med mähanda sakna mången beqvåmlighet och umbara månget nöje, som du kunde njuta om du sjelf förvaltade dessa medel. Minsann jag gjorde del om jag vore i dina kläder.? reslamentet, svarade Ida, skall icke göra mig mycket bekymmer. Jag vill icke hafva något, som jag icke har gemensamt med min man, ifall jag får någon, ty till honom vill jag hafva fortroende.? V. BEKÄNNEI.SE. u är så sorgsen, Ida! hvad fattas dig väl då? Uppbjuder icke den gamle majoren allt för alt göra dig lifvet glädjefullt. Och hans son, den hygglige Robert, sen! Alla hans tankar fästa sig vid dig, alla hans tillställningar hafva blott ett enda mål, — Ida — och i afton sein hur roligt, hur oändligt roligt skall det icke då bli. Jag just föreställer mig hur godt det skall ta sig ut med de många ljusen, den lifvande musiken och hvirflande dansen i den stora salen och den halfdunkla skymningen i sommarnatten, de promenerande drömmande grupperna och den susande vinden uti parken. Och tanken på allt detta, tanken på huru du i din präkjust i det ögonblick hon tiga kostym, en skänk af majoren, som på senare tider blifvit serdeles frikostig, skall lysa framfor oss alla, till och med framför mig, kan icke göra dig glad. Jag forstår icke hvad det blifvit af dig sedan den förargeliga balen i julas; om nätterna gråter du, om dagarne suckar du, skulle väl den sentimentale häradshöfdingen särat ditt hjerta. Nå väl — då kan jag just icke berömma din smak.? Detta prydliga tal hölls af Idas väninna stod för spegeln alt profva den just nu färdiga höglidsklädningen, men den, till hvilket det ställdes, svarade icke derpå annorlunda än med ett sorgset småleende; i sitt hjerta afundades hon Therese, som ännu alltid hade qvar samma glädtiga lynne, fastän hon icke alltid kunde gilla det sätt, hvarpå denna senare så ofta lekte med det för menniskohjertat dyrbaraste, liksom det varit för henne en småsak att krossa hjersan. Allt var emellertid lif och rörelse i den gamle majorens hus. Der sejades, putsades och städades, så det var en lust och glädje, och sjelf gick gubben omkring med förnöjd uppsyn och utvisade platser i den sköna parken der man borde sätta bänkar för de väntade gästerna. Den enda, som syntes död midt i detta lefvande lif, var Ida. Hon tänkte med saknad på de slydda, för evigt flydda stunder, som hon tillbragt hos sina föräldrar. visserligen fattades henne intet egentligen, och dock tyckte hon att allt saknades, just derfore, att hon icke hade någon åt hvilken hon kunde anfortro sig, ty Therese förstod icke hennes djupa känsla. Men det syntes, som hon förlorat alll mod, då löjtnanten vid middagsbordet började att på förhand uppbjuda henne till den ena dansen efter den andra, och hon vid ett ogonkast på Therese såg huru denna smålog. Ändtligen slog den för Ida alltför hastigt inbrylande timman, då gästerna skulle samlas. Det ena equipaget alloste det andra, men fåfängt sökte Ida ett mål för sina spanande blickar. Omsider körde en liten vagn upp på gården och en stark, men lätt öfvergående, rodnad spred sig ofver Idas kinder, då hon varseblef den person, som steg derur. Svårt var det för henne att bibehålla sattningen, då den unge häradshöfdingen Axel Domschöld med en lätt, behaglig helsning sade henne några förbindliga ord. Dessa ord voro visserligen obetydliga, men den blick, som beledsagade den, innebar ett språk, som Ida icke kunde misstyda. Ack, huru huru klappade icke hennes hjerta för den eld, som lågade i ynglingens blick, hon måste sänka sin egen. Redan långe hade solen doldt sitt gyllene klot i hafvets famn och millioner stjernor börjat sitt högtidliga fackeltåg i den ljumma Augustiaftonen och fylligt klingade musiken i den upplysta salen och i yrande hvirflar sväfvade de dansande paren om, ovisse om icke någon utaf dem dansade på grafvens rand, men derpå tänkte de icke, njutningen af det flyktiga ögonblicket tillbakaträngde tanken. Då framträdde Axel och förde Ida till dansen. Det var den enda, hvartill han kunnat vinna henne såsom sim dam, ty löjtnanten hade dragit försorg om, att han ensamt för aftonen skulle få vara hennes riddare, en plats, som han, i Idas tycke, alldeles icke passade att bekläda. i PLöjtnant Stjernkopf har varit serdeles sörsigtig, som så långt på förhand försåkrat sig