Helsingborgs-Posten – 29 oktober 1860, sida 3

öfver min själ. Hvad det är vet jag icke, men det är liksom en röst allt ständigt hviskade mig i orat, att det icke står rätt till hemma. Jag har ju icke heller på en hel månad haft bref ifrån min far; en hel månad! Gud! så länge har han aldrig tillförene låtit mig vänta på de bref, som äro mig så dyrbara.? Tröstande talade Therese till den bedröfvade, men hennes ton förrådde icke mer det lättsinniga verldsbarnet, den var vek som tonen från en luthas strängar. hon hade blifvit smittad af Idas oro. Emellertid nalkades de det välkända huset, i hvars port ma bonne, emot all vana, mötte dem. Det var, som om hon ville säga något, men hon kunde icke. Ida såg henne hastigt torka en tår från de vissnade kinderna. Detta var således det första beviset, att Idas aning innebar sanning, och det andra fann hon vid sitt inträde uti ett bref, som underrättade henne om fadrens död, och bad henne, jemte sin väninna, att skynda tillbaka till Schönenhos. Idas smärta vilja vi icke försöka att beskrifva, men Therese syntes här såsom hon hade ombytt natur; hennes bättre menniska gjorde sig nu gällande. Snart voro förberedelserna till afresan gjorda. De begge unga flickorna togo med saknad afsked af den vördade lärarinnan, som i sista ögonblicket begagnade sig af sin ålder och erfarenhet, för alt gifva dem månget godt råd för framtiden, råd, som djupt fästade sig i den vid beroendet af andra alltid vanda Idas hjerta. Länge dröjde det icke innan de hunno den bekanta allen, som förde till det älskade hemmet. Ida kunde se huru en äldrig man stod i förstugudörren, men denne man var icke hennes far. Det var ialla fall