Helsingborgs-Posten – 21 september 1860, sida 3

lemnade i detsamma ett dokument åt den förvånade öfversten, hvilken läste och bleknade. Sällskapet förundrade sig, ty man kunde märka, att offceren darrade på målet, då han framförde sitt ärende. ÅWag har aldrig haft äran af er bekantskap, min herre, förr än i detta svåra ögonblick, det oaktadt anhåller jag hos er som en ynnest, att få den påbörjade ceremonien afslutad, ty då är jag viss alt min dotter har en försvarare, mitt ode må bli hvilket som helst?. — Omöjligt, herr öfverste! mina ordres äro, att skynda; ni får endast medtaga edra kläder och penningar. — Men min dotter ? — ÅJag följer er, min far,? svarade Eleonore beslutsamt, hvilken vid åsynen af officeren hade blifvit blekare än någonsin. En ädelmodig uppoffring, som jag hvarken vill eller kan hindra ; dock hoppas jag, min sköna fröken, att vi oförtöfvadt under lyckligare auspicier, skola knyta det band, som nu blifvit upplöst,? tillade öfverjägmästaren med lätsadt deltagande, under det ett ironiskt hånlöje lekte på hans tunna läppar, (Forts.) --—— nova — —