Helsingborgs-Posten – 17 augusti 1860, sida 3

ningskrast på vissa Ilelgoländarslickor, som på de svaga hjertan, hvilka tillhöra den qvinliga personalen af vårt sallskap. Anty visste icke, huru hon skulle förklara dessa baronessans ord, som genom den hänande tonen och den opassande sortrolighet, hvarmed de uttalades, så betydligt stack af mot hennes vanliga stolta sått. Samtalet om Perry satte dock Anty i en obehaglig förlagenhet och hon lätsade derföre, som om hon ej hade hort baronessans sista yttrande. — Åh...se der,.. en den allra lilla täckasie snäcka! ... Var god och lägg undan den för min räkning.... Men nu hade jag så när sorgätit en fråga, fortfor baronessan ännu språksammare:... Ni känner således icke kapten Perry 27 Den frågandes pockande efterhängsenhet, hvilken, såsom Anty nu insåg, måste hafva en annan henne olörklarlig grund — satte henne verkligen nu i bestörtning, ty ovilkorligen trängde sig på henne den oroande förmodan, att baronessan egde kännedom om hennes förhållande till Perry. Dersöre kunde hon ej denna gången dölja sin förlägenhet, då hon sagta och darrande svarade : — Jo... nådig fru... jag tror, jag har dansat med honom en gång. — Åh... Ni tror alltid, kära barn, hånade henne baronessan, hvars afsigt, att bringa Anty ur fattningen, allt tydligare låg aspreglad i hennes anletsdrag ... Jag skulle tro, alt den, som en gång har sett kapten Perry, glömmer honom icke så lätt. vissa flickor lära till och med vara nog narrakliga, alt icke kunna förjaga hans bild ur sina hufvuden och inbilla sig, alt denna sköna fjäril, som en gång hedrat dem med ett flyktigt besök, skall för evigt omfladdra dem. Alt tro