Helsingborgs-Posten – 14 maj 1860, sida 3

Inglingen vandrar så glad med sin tärna, talar om vär och om kärlek. Hon lyss äfven på talet, så noga, så gerna; svaret — det blifver en glödande kyss. Lyckliga tvenne! Han älskar ju henne, hon älskar honom; det rönte han nyss, Dufvorna kuttra så omt uti lunden; orren, han spelar, så glad för sin brud; Nechen slår harpan i skymmande stunden, klädd i sin skiftande, perssatta, skrud. Glädje allt andas och rösterna blandas; hela naturen nu lofvar sin Gud. Skön är i Norden, fast dröjande, vären; glädje hon bringar och lifslust och mod. Gubben, skönt prydd med de silfriga håren, ynglingen och, med sitt svallande blod, hälsa så gerna den blomstrande tärna, krusad med blommor kring lockarnes flod. Fattom då glaset! en skål må vi tömma; Vären den egnas, var Konuny, hans hus; Fäderneslandet vi heller ej glömma; Qvinnan — för henne vi tömma vårt krusGlada vi dricka, hvar en för sin flicka; skulle ock Maj gifva någon ett rus.